Du är så vacker för mina ögon,
Som tusen liljor uppå en kvist,
Nu har jag kommit till den tiden,
Då jag får tala om för dig min brist.
Ensam till att gå här och vandra,
Blir tiden för mig oändligt lång,
Men kommer till mig vännen lilla,
Blir tiden för mig oändligt kort.
Gammal folkvisa
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid;
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.
Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.
Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.
Av Hjalmar Gullberg (1890-1961)
Käraste, käraste, jag ropar dig an!
Minns du hur en junihimmel obeskrivlig brann?
Minns du våra skymningskyssar under skumvit slån,
vivor, vildros, västergök och doftstråk fjärranfrån?
Barnet mitt, barnet mitt, som långt från mig går,
leker vinden lika lustigt i ditt glada hår?
Tyst är göken, mejad ängen, men min heta bön
bäddar dig en blomsteräng, en evigt frisk och grön.
Käraste, käraste, jag viskar dig till:
Möter dig en stormig höst, förbliv i hjärtat still!
Du, som gav mig liv igen och tvådde världen ren,
var du i den världen går, så går du ej allen.
Av Jarl Hemmer (1893-1944)
Om du älskar mig
och vet att du skulle göra det
även om jag inte fanns
så ber jag: rör vid mig!
Jag behöver bevisas.
Rör vid mig, rör vid platsen
för den svarta eld
som övertagit min existens!
Men om du finner något
förråd det inte
genom att kalla mig vid namn.
Det bevisar inget.
Ty kärleken har förått mig
den tog min plats
och överlämnade mig åt elden.
Rör vid mig, som om jag fanns:
älskade, stig in i elden!
Av Björn Håkanson (f 1937)
Jag vet att sanningen finns
Nu ser du den
Nu går du
Snart ska du tvätta mig för alltid
Snart ska du tvätta mig
Söta smärta
Jag ska plåga dig
Jag ska dra kanalerna ur din kropp
Så uttorkad som stranden
O källa! Utan dig fanns ingen längtan
Varje gång jag ser på en måne
Känner jag hur hans muskel rör sig
I mitt inre
Det är månen i det inre
Det är samma måne Corona
Över din gata
Det var en gata
Ska jag alltid röra mig i sitt hus?
Någonstans måste jag ju finna dig
Man träder in
Man befläckas och sinar
Allt vad du säger
Är som jag
Att pressa sig in under den älskades tyngd
Varje kväll ser jag hur jag går
Under ett fönster:
Vem vill ha mitt utklippta hjärta
Hr du hur det skramlar
Hör du metallerna, vilken kyla
Jag letar bara efter dig
Av Ann Jäderlund (f 1955)
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast såg dig i världen ser.
/…/
I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.
Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång.
Jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.
Ej nog – du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus.
Du öknarna i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.
Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare,
och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? –
Då visas Han mig i din bild.
I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig.
Och, när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.
Jag att visdomsdjupet spörja.
Din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja.
Men cittran lärde blott ditt namn.
Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna
och fann dem alla i din blick.
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer.
I dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.
Av Johan Henric Kellgren (1751-1795)
Fler dikter av Johan Henric Kellgren i boken Skrifter – Poesi och prosa
Älskade, var börjar du
var upphör du i mig,
du som ständigt rör
dig genom min livsnejd.
Herregud som jag frågar!
Som om du hade en enda utgångspunkt,
ett enda uppbrottsställe
för din rörelse genom mig,
en enda ände för dina steg,
en enda slutpunkt för din vandring
genom den kroppsjäl som är min
genom den åldrade värld som är jag!
Jag är ett vimmel av dig,
ett trängsel av mötesplatser,
ett myller av avskeden,
någonstans en ständig närhet
någonstans en oavbruten borthet.
Bakom ryggen på ett möte
väntar alltid ett avsked,
bakom ryggen på ett avsked
väntar alltid ett möte
varje uppbrott från dig
är ett löfte om en ny sammankomst!
Av Sandro Key-Åberg (1922-1991)
– Säg till om jag stör, sa du när du klev in, då går jag genast igen.
– Du inte bara stör, sa jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.
Av Eeva Kilpi (f 1928)
Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
1 Kor 13:4-7, 13
Jag förnimmer din närhet,
främmande som vildrosens doft.
Med domnande sinnen söker jag dig,
allt levandes fäste.
Det är hos varandra vi bor
under svarta stjämbilder.
Det finns någonstans en outgrundlig ömhet,
en trygghet som bara blinda känner.
Jag lyssnar till din puls
som till en underjordisk källa.
Jag älskar också dina benknotor,
förgänglighetens tempel.
Våra rynkor är hemlighetsfulla
som en förseglad skrift.
Våra ansikten är bara dunkla speglar,
det är någon annan vi älskar hos varandra.
Någon som kommer oss till mötes
långt inifrån varandra,
som väntar likt en okänd lustgård
i hängivelsens öken.
Av Ingemar Leckius (f 1928)
Tanken på dig är som molnskuggans ilande flykt
över slätten
en oväntad förbindelse mellan himmel och jord
en blickens vilande färd mot horisonternas bortom
en gnistrande ljuv påminnelse om livets korthet
Av Erik Lindegren (1910-1968)
Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
/…/
Av Harriet Löwenhjelm (1887-1918)
Jag håller dig så gränslöst kär som ingen,
och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.
Ty du skall veta, att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.
Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
– de nyss begråtna och de länge döda.
Det ljusnar sakta och det ler och knoppas,
och livet sätter nya bland,
och det är du som gör, att jag kan hoppas,
och det är du som gör, att jag är glad.
Bertil Malmberg (1889- 1958)
Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är!
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?
Om jag har valt att brinna-varför tårar,
Och är jag nödd- vad tjänar jämmer till?
Hur fick du sådan makt, fast ej jag vill,
O liv som dödar, ofärd som bedårar?
Och har jag samtyckt hövs ej att jag klagar.
Emellan stridiga orkaner kastad,
I bräcklig, redlös båt jag mig befinner,
Så lätt med visdom, tungt med misstag lastad
Att jag ej vet vad själv jag vill, och brinner
Om vintern, skälver under sommardagar.
Av Fransesco Petrarca (1304-1374)
