Gör mig glad i den mörka natten,
gör mig glad med din blick.
Jag vill se hur det glänser i dina ögon!

Det är där jag vill vara.
Gör mig glad med dina armar och håret,
det är det jag vill känna.

Ljuset som faller in mellan persiennens spjälor
från gatlyktan därute och visar att det är mig du ser!
Ett band av ljus utan skugga.

Sorg finns det att bära i riklig mängd,
av glädje inte mer än en liten skäppa.
Inte mer än som ryms mellan tummen och pekfingret.

när jag tar i ditt öra. O, jag vill se
att du blir glad när du ser mig.
Att du har sett på mig när jag sov.

Av Bengt Anderberg (f 1920)

I dina ögons klara morgonljus
mitt hjärta vaknar – allt är ljus.

I dina läppars höga kärlekssång
min glädje brusar – allt är sång.

I dina händers mjuka fågelbo
min oro somnar – allt är ro.?

Av Erik Blomberg (1894-1965)

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Av Karin Boye (1900-1941)

Fler dikter av Karin Boye i boken
Snäckors sorl: ett urval noveller

Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara,
att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.

Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.

Av Karin Boye (1900-1941)

Fler dikter av Karin Boye i boken Kallocain

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Av Karin Boye (1900-1941)

Fler dikter av Karin Boye i boken
Snäckors sorl: ett urval noveller

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
likt ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt, en festlig dag –
då sträcker jag full av växande jubel
Öppna famnen mot stundande dag –
ty dagen är du
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Av Karin Boye (1900-1941)

Fler dikter av Karin Boye i boken Kallocain

Jag älskar dig
inte bara för vad du är
men för vad jag är
när jag är med dig.

Jag älskar dig
inte endast för vad
du har gjort av dig själv
utan för vad du gör av mig.

Jag älskar dig
för det stycke av mig
som du lockar fram.
Jag älskar dig
för att du lägger din hand
på mitt överfyllda hjärta
och blundar för
alla löjliga, svaga ting
som du trots allt
suddigt förnimmer där
och för att du drar fram i ljuset
alla de underbara egenskaper
som ingen annan sökt
tillräckligt länge för att finna.

Jag älskar dig
för att du hjälper mig att göra
av all bråte i mitt liv
inte ett värdshus
utan ett tempel
av mitt arbete
av varje min dag
inte en skamfläck
utan en sång.

Jag älskar dig
därför att du gjort
mer än någon trosbekännelse
kunnat göra
och mer än något öde
kunnat skapa för att ge mig lycka.

Du har gjort det
utan minsta beröring
utan ett ord
utan ett tecken.
Du har gjort det
genom att vara dig själv.
Kanke det är det
som menas med en vän
när allt kommer omkring.

Av Roy Croft (1905-1980)

Mot terassen stänkte insjöskummet.
Skymning sänktes över bländvit sand.
Vinden dog, och det blev tyst i rummet.
I ett obeskrivligt juniland
blev jag vågen
mot din vita strand.

Av en gudom, som jag inte känner,
blev min ringhet förd till detta rum.
Bröstet häves än, och pulsen bränner.
Bländad är jag, och min läpp är stum.
Det var vallfart
och mysterium.

Ja, det ljud, som trängde till mitt öra,
var ditt underliga hjärtas slag.
Men det flodsystem, jag kunde höra,
är till undergång bestämt en dag.
Dunklar källor,
djupa vattendrag!

Av Johannes Edfelt (f 1904)

Fler dikter av Johannes Edfelt i boken Dikter

Att se med den vaknande
kärlekens ögon,
att ögon trots allt kan mötas
så varsamt frågande,
troget svarande
högt över ordens armod …

Att stunder finns
när ångestens knutar lösas
i naken blomning,
att tvenne främmande världar
trots allt kan försonas
i ensamhetsalltet –

banornas snäva trollkrets
ett ögonblick bruten,
förstående tecken
och värme, värme som tinar
vinterstelnade hjärtan,
Blyghet, renhet, allt
som helar, sonar …

Ja, vad har livet mer …
Ja, vad har själen mer att begära
här i livet!

Ingenting mer.

Av Gunnar Ekelöf (1907-1968)

Fler dikter av Gunnar Ekelöf

Hur kan kärlek komma som en vårflod?
den finns ju där
stilla förankrad liksom en brunn –
Det är sitt flöde den bär hem
det är sin flod den förankrar –
Hur kan kärlek komma
den finns ju där
den är en brunn
som störtar till sin bädd
den är en flod
som vilar i sin brunn

Av Rabbe Enckell (1903-1974)

Fler dikter av Rabbe Enckell i boken Andedräkt av koppar

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Av Nils Ferlin (1898-1961)

Du är så vacker för mina ögon,
Som tusen liljor uppå en kvist,
Nu har jag kommit till den tiden,
Då jag får tala om för dig min brist.

Ensam till att gå här och vandra,
Blir tiden för mig oändligt lång,
Men kommer till mig vännen lilla,
Blir tiden för mig oändligt kort.

Gammal folkvisa