I kärleksforskningen har man länge diskuterat mänskliga doftburna signaler, s k feromoner – ”kärlekens lukt”. Ordet ”feromon” kommer från de grekiska orden pherein och hormone, som betyder transportera och stimulera.

I djurriket utgör feromoner individuella doftmärken och finns bl a i saliv, urin, svett eller speciella körtlar. De styr djurens sexuella beteende och används för attrahera det motsatta könet. De hjälper djuren att identifiera varandra och välja en partner med ett immunsystemet som skiljer sig tillräckligt mycket från sitt eget för att säkerställa en sund avkomma. Djur har ett speciellt organ i näsan kallat det vomero-nasala organet (VNO) eller S Jacobsons organ, som upptäcker denna luktfria substans. Studier har visat att substansen även kan överföras genom kontakt.

Genom forskning har man bevisat att även människan utsöndrar och reagerar på feromoner. Dock är vårt vomero-nasala organ mycket mindre än djurens. Vissa forskare anser att feromonerna har stor betydelse vid våra val av sexualpartner. Idag kan man till och med köpa syntetiska feromoner, sk feromonparfymer, i syfte att öka sin attraktionskraft. Tänk också på den blomstrande parfymindustrin.

Experiment har gjorts där en grupp kvinnor fick lukta på otvättade tröjor från en grupp av svettiga män. Kvinnorna skulle sedan välja en som hon tyckte kändes mest ”lockade.” Precis som i djurvärlden, valde de flesta kvinnorna en skjorta från den man vars immunsystem skiljde sig mest från deras eget.

Läs mer om partnerval och feromoner i docent Torgersons artikel ”Om valet av partner – på spaning med Marcel Proust”