Jag håller dig så gränslöst kär som ingen,
och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.

Ty du skall veta, att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.

Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
– de nyss begråtna och de länge döda.

Det ljusnar sakta och det ler och knoppas,
och livet sätter nya bland,
och det är du som gör, att jag kan hoppas,
och det är du som gör, att jag är glad.
Bertil Malmberg (1889- 1958)

Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är!
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?

Om jag har valt att brinna-varför tårar,
Och är jag nödd- vad tjänar jämmer till?
Hur fick du sådan makt, fast ej jag vill,
O liv som dödar, ofärd som bedårar?

Och har jag samtyckt hövs ej att jag klagar.
Emellan stridiga orkaner kastad,
I bräcklig, redlös båt jag mig befinner,
Så lätt med visdom, tungt med misstag lastad
Att jag ej vet vad själv jag vill, och brinner
Om vintern, skälver under sommardagar.

Av Fransesco Petrarca (1304-1374)