Käraste, käraste, jag ropar dig an!
Minns du hur en junihimmel obeskrivlig brann?
Minns du våra skymningskyssar under skumvit slån,
vivor, vildros, västergök och doftstråk fjärranfrån?

Barnet mitt, barnet mitt, som långt från mig går,
leker vinden lika lustigt i ditt glada hår?
Tyst är göken, mejad ängen, men min heta bön
bäddar dig en blomsteräng, en evigt frisk och grön.

Käraste, käraste, jag viskar dig till:
Möter dig en stormig höst, förbliv i hjärtat still!
Du, som gav mig liv igen och tvådde världen ren,
var du i den världen går, så går du ej allen.

Av Jarl Hemmer (1893-1944)