Den nya skapelsen

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast såg dig i världen ser.

/…/

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång.
Jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.

Ej nog – du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus.
Du öknarna i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare,

och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? –
Då visas Han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig.
Och, när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag att visdomsdjupet spörja.
Din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja.
Men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer.
I dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.

Av Johan Henric Kellgren (1751-1795)